Dagen började ganska segt trött efter en natt med fnittrande tjejer. Min dotter hade sin bästis här som låg över och dem snattrade till 1.00 i natt. Inte kunde jag sova så länge heller, var så inställd på att hemsjukvården skulle komma så jag vaknade tidigt.
Efter provtagningen var det dags för frukost och flickorna ville iväg och bada trots att det var grått kallt och regning. Så jag tänkte att vi kan åka dit 5 minuter för dem fryser nog så dem inte vill bada men jag fick så jag teg. Jag stog och frös uppe på land och tjejerna doppade och simmade en stund. Efteråt frös dem som tokar och vi åkte hem och fixade käk innan kompisen skulle hem.
Vi åkte även till coop forum och handlade och vi hade rullstolen med som jag satt i. Det var behövligt för det var så mycket folk att det tog på krafterna bara av att sitta.
I morgon kommer hemsjukvården och byter min porta cath nål. Och då kommer det då ingen vikarie och jag vill inte ha nån annan än dem två jag brukar ha nu.
Sedan barnen kom i fredags så har vi varit ute och cyklat en del första dagen blev nog 5 km och en annan dag 2 km och längsta svängen blev en tur till vattnet där dem badade turen då blev 8 km. Tänk vad det underlättar för mig med en permobil. Att kunna göra såna familjeutflykter helt fantastisk känsla.
Jag fick en fråga av mi dotter när vi skulle ligga och kolla på lejonkungen hon och jag hon sa - mamma kan du dö när du får dina nya lungor. Man ska i såna lähen aldrig ljuga för barn för barn är inte dumma dem känner och förstår så mycket. Vi pratade en stund men sedan brast det för mig en liten stund. Tänk om jag inte får se mina barn växa upp. Tänk att inte finnas kvar för dem inte få hålla om dem. Inte få trösta dem när dem är ledsna eller få ligga och gosa. Det gör så ont att tänka så men jag ska bli frisk det finns inget annat.
Jag måste få finnas kvar hos mina barn.... Men visst blir man skraj ibland nu ska jag sova igen det jag inte fick i natt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar